VÅRPROMENAD

Sakta närmade jag mig ekorren som satt på den mossbevuxna stenen. Endast några få steg ifrån – iaktog vi varandra – jag och ekorren. Vågade inte röra mig – tio minuter fanns vi där – fastfrusna – i ögonblicket – mittemot. Oj, vilke fin stund! Funderar över när jag sist tog mig tid att bara stanna upp och se det jag ser.

Det här inlägget postades i Gunvor Kuha och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.