Det är som med mitt måleri. Jag försöker få det svarta att lysa vitt.

Jag anar inte just då – medans det sker – värdet av den fina lilla stunden. Inte förrän jag insett att – ”just då” – är så försvinnande liten i det stora hela att den inte ens går att fånga – om jag inte just då lät mig fängslas.

Att vända svart till vitt – försöka finna någonting positivt i förlusten av så mycket material. Har funderat över utvecklingen – tänkt på att såhär har det ju inte alltid varit. Så enkelt med bilder – texter och nu bloggen. En gång i tiden – när jag började använda datorn som verktyg jobbade vi med någonting som hette DOS – men det var för länge sedan. Det ledde mig vidare i tankarna om hur vi försöker fånga och hålla kvar tiden.

Vad kommer jag ihåg? Vilka stunder var viktiga denna vår och sommar. Så nu när all dokumentation är borta – försöker jag minnas tillbaka. Vad hände? Hur kändes det? Ljus, skuggor, upplevelser och möten – allt från svart till vitt. Lät jag mig fängslas eller gömde jag mig bakom en lins?

Det här inlägget postades i Gunvor Kuha och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.