Sitter och tittar ut över hustaken. Lustigt nog har jag under dom sista åren – vart än jag bott – haft en fågel på något hustak mitt emot som min medåskådare över livet.
Jag väntar på pappret – färgen väntar – penseln väntar…
Det finns väl ingenting så spännander som att försiktigt sätta ner en färgfylld pensle på ett fuktat vitt akvarellpapper.
Se färgen sprida sig – eller – kanske dra ihop sig – har jag tänkt en tanke? – kanske inte – ingen direkt kontroll över händelsen – och oftast blir det ju ändå som det blir. Helt plötsligt tar måleriet o fantasin över – rörelsen forsätter och fortplantar sig till flera penseldrag. Jag låter bilden målas fram.